Miljösanering

Idag har jag varit lite snällare faktiskt! Kan bero på att jag inte vistats bland folk utan bara bland familjemedlemmar...

Vi skulle plocka ner adventsljusstakarna för tydligen är julen slut sägs det. Så det gjorde vi. Och solen sken och fåglarna kvittrade och både ytterdörr och fönster fick stå öppna ett tag och släppa in nån form av uppåttjack i som jag tror kallas syre.....

Det är ju jätteskönt när solen skiner. Verkligen. Fast den fick kämpa rätt hårt för att lyckas ta sig in med sina bleka strålar genom mina skitiga fönster. Katterna roar sig allt som oftast med att sitta på fönsterblecken med grisiga tassar, ställa sig på bakbenen och skrapa av all lera på rutorna... Flera gånger om dagen. I olika fönster för säkerhets skull.

När den stackars solen kämpat klart och lyckats ta sig in genom de hundra skikten av lera sken den så vackert på golvtiljorna! Och på dammråttorna. Katthåren. Utspillda fläckar av obestämbar sort. Granbarren. Spindelnäten. Dammet på lampskärmarna. Fläckarna på dörrar, dörrfoder och speglar ska vi bara inte tala om. Pinsamt skitigt överallt - och då är det inte alls länge sedan jag städade. Tycker jag.

Så a. Det var ju bara att börja röja. Trasor, dammsugare, vädring, skakning, tvättmaskinen - allt på en gång.

Nu vägrar jag stöka till i köket igen. Idag blir det hämtmat. Jag föreslog att vi skulle åka till restaurangen och äta DÄR men fick backa eftersom mina arvingar inte förstår det njutbara i den saken. "Häääämta och äta heeeemmaaa" och "vill äta i lugn och roooooo" hette det.

Jag vet inte varifrån de kommer. Bara att vi omöjligen kan vara släkt.

En dag som bitch!

Vissa dagar är jag så extreeeeeemt otrevlig! Vissa dagar kan jag vara så grinig, sur och bitter så jag lätt kunde hamna under begreppet bitch utan att ens anstränga mig.

Idag var en sån dag. En sån där när jag bara inte ORKAR vara trevlig, tillmötesgående eller ens social.

Inte för att jag gillar att vara det, trivs med det eller på något vis är omedveten om att jag är det utan bara för att alla miljarder omständigheter som hela tiden krånglar i mitt liv måste göra det samtidigt. I´m only human, don´t put the blame on me.

Alla omkring mig mår dåligt. Alla är arga på mig. Alla tycker att jag gör fel hur fasen jag än gör. Eller att jag HAR gjort fel i hela mitt liv. Att det är mitt fel att alla mår dåligt. Och vad jag än säger så säger jag fel och får massa skäll och skit och alla använder mig som nån sabla sophink för sitt eget mående. Detta har pågått en längre tid och nu är jag marinerad i dåligt mående, negativa tankar och i total avsaknad av positiva vibbar sedan så länge jag minns tror jag.

Och nånstans måste jag ju ta ut det, eller hur?

Just idag råkade det bli tjejen som ville gå före mig på affären. Affären där jag landade efter en skitjobbig dag på jobbet, jag ligger efter hur mycket som helst, var tvungen att stanna och handla (ett måste som inte står högt i kurs ens i vanliga fall) och travar in på affären. Vet inte vad jag ska köpa eller vad som behövs, orkar liksom inte planera. Slänger ner en massa mat, en trave tulpaner och ställer mig i kön till kassan. Känner att "kommer jag inte härifrån NU så stryper jag nån" och börjar lägga upp mina grejer. HÖR hur nån spacklad fjortisbrud bakom mig försöker påkalla uppmärksamhet genom att hundra gånger upprepa "excuse me excuse me excuse me excuse me excuse me" men låssas som jag inte hör nånting. Till slut puttar bruden på mig och jag blänger mitt värsta bläng på henne och hon säger "can I please pass you, I only have...." åsså nån jäkla påse halstabletter.

Jag vill säga att "NEJDETKANDUINTEFÖRJAGVILLHEMOCHJAGHATARSÅNADÄRHALSTABLETTEROCHGILLARINTEDIGHELLEROCHLÄGGAVFÖRFAN" men även jag har gränser så jag blänger fram hela den där meningen och säger iskallt medan jag himlar med ögonen och suckar från tårna och väser "OKEJ!!!!" Bruden går före mig och jag måste alltså inte bara vänta på kunden innan, kassören som ska byta rulle och sen byta personal. JAG HAR OCKSÅ ETT LIV OCH VILL HEM.

Jag får inte ens dåligt samvete över mitt uppförande.

Åker därifrån till nästa butik för att köpa vin. Jag kliver in och kassörskan ropar - skriker - HEEEEEJ! över hela butiken när jag kliver in. VARFÖR DÅ???? Jag nickar så avmätt jag kan och mumlar "hej" och tänker att kommer det nån och frågar om jag vill ha hjälp går jag bara härifrån.

JAG vet inte varför det blir såhär. Jag vet bara att vissa dagar ska jag undvika att möta människor alls.

Jag tänker inte skämmas en minut. Om alla andra ska vara dumma ska jag också vara det.

Imorron har det nog gått över.

Utan socker i tio dagar....

...försmäktar jag i denna värld....

Ingick nån form av vansinnigt "avtal" med flera parter inblandade runt nyår eller nåt. Råkade av en händelse blanda in ytterligare familjemedlemmar i denna galna idé som går ut på att vi ska leva i 100 dagar utan socker.

Why? WHY????

Maken är så grinig så det går inte att ha honom innanför väggarna. Själv vill jag bita alla som kommer i min närhet. När jag inte klättrar på väggarna för att jag är godissugen vill säga.

Inget godis. Inga kakor. Inget fika. Ingen läsk. Ingen glass.

Som om livet inte var tråkigt nog ändå i januari.

När dessa 100 dagar är över ska jag bara äta Snickers och Dajm hela dagarna. Åtminstone första dagen. Kanske lite andra också. Tredje ska jag äta Ben&Jerry hela dagen trots att jag kanske inte ens är ledsen.

Förvisso har ett par kilo plötsligt lättat ifrån vågen - men det kan ju bero på nån ojämnhet i golvet kanske...

Nu ska jag gå ner och fylla på ved i pannan i alla fall.

Undrar om inte björkved är jättegott att äta....

Klass fem-varning

"Synd att du inte bloggar längre" sa maken för ett bra tag sedan. "Ingen idé, det händer ingenting att blogga om" sa jag. Sen tänkte jag att jag kanske hade fel. Det hade jag inte.

Idag åkte jag till jobbet.
Sen jobbade jag.
Sen åkte jag hem.
Sen lagade jag mat.
Vi åt.
Nu ska vi titta på TV.

Tristessen borde generera en klass 5-varning. Den här dagen var tråkigare än vädret.

Har inte ens ätit en Polly fast jag kunde.

Fruktstunder

Det här med ständiga årsskiften och återkommande nystarter ni vet? Att man tänker att allt som inte funkat de senaste 25 levnadsåren ska funka nu, för nu känns det bra? Alla de där andra gångerna funkade ju inte för att det var dåligt läge och sådär men NU, NU minsann! Motionen kommer igång, kilona rasar av en, man blir pigg som ett piggsvin och fräsch som en nyponros och allt det där. För det är ju nytt år ju. Allt snack om att allt handlar om att ha rätt inställning är lögn - jag har rätt inställning hela tiden å har inte gått ner ett hekto.

Jag har insett problemet, nu tror jag att jag fattar varför det inte funkat tidigare.

Man måste göra det SJÄLV!!! 😝

För att få upp flåset måste man träna s j ä l v... För att gå ner måste man - ve och fasa - äta m i n d r e.

Dessutom nyttigt helst. Å grönsaker och spygröna smoothisar med äckel-päckel i. Man måste "ta hand om sig" eller nåt sånt.

Joooobbbbiiiiigt!

Så känner jag just nu. Allt är så jooohooobbiiiigt. Det är joooobbigt att ens tänka på att behöva röra på sig! Kallt, halkigt och mörkt. Planera mat, logga vad man äter, ha koll på portionerna, göra ständiga avvägningar, tänka precis HELA tiden - ööööörk!

Idag skulle jag göra det lätt för mig, blev ändå inga rester kvar från middagen igår så istället för matlåda tog jag med mig frukt.... En klemmis, några vindruvor, ett äpple. Lunch klockan 12. Klockan ett var jag så hungrig så jag ville gråta. En mycket snäll och omtänksam arbetskamrat förbarmade sig över mig och gav mig en banan. Det var knappt att jag orkade skala den men med darrande händer lyckades jag klämma i mig den så jag höll mig upprätt tills jag kom hem.

Sen vräkta jag i mig tre portioner middag.

Någonting säger mig att balansen inte är helt okej. Det är något som är fel här. 

Ska bara komma på vad. 😒

Såna DÄR dagar....

...när man inte gör annat än flyttar runt massa papper och tänker att man ska och inte hinner göra och får nya papper hela tiden ni vet? Mm... En sån dag har jag haft idag.

Sen ramlade systemet ihop och jag också lite och då skulle jag göra andra saker men det gick inte heller för då kom det nya saker som jag inte kunde göra för jag hade ingenstans att göra dem. Och då gick jag hem.

Sen körde jag bil i två timmar för sonen skulle hämtas hos en kompis. Och sen åt jag macka och soppa och fick ont i huvudet för jag har BARA ätit socker i form av lingonsylt idag och det räckte nog inte.

Maken satt på knä vid badrumselementet när jag kom hem. Det blir inte varmt och ändå är det ingen luft och ingen fattar nåt om det heller.

Nu ska jag gå ner och byta en fjäder i vattenreningsverket. Inte för att det kommer hjälpa nånting med allt som inte funkar utan mest för att vi har köpt en och den kostade flera hundra. Dumt att den bara ligger här...

Ska nog tvätta om en maskin tvätt också. Tvättmaskinen skriker nåt om E42 och piper hela tiden. Så gör den när den inte får nåt vatten. Det har den gjort sen imorse tydligen.

Men diskmaskinen funkar!! Den låter lite skumt och vi får diska om det mesta minst två gånger men oftast blir det rent då. Och OM det inte blivit rent så funkar ALLTID tredje körningen - om det inte är alltför kladdig disk alltså.

Det hade smakat bra med en kexchoklad...

2017

Okej, nytt år nya tag!

Bloggandet har inte precis varit... frekvent.... kan man säga. Under 2016 alltså. Men nu är det ju 2017 så det är ju en heeeeelt annan sak!

Trettonghelgen är över och därmed också juleriet. I alla fall här. Advent behåller vi i form av ljusstakar och stjärnor ett tag till. Och julgardinen i köket. Det är ju inte maj än...

Nu ser vi inte fram emot att dammsuga granbarr i tre månader men vi lär ju åka på det ändå. Som vanligt.

Barnbarnet har varit på besök i helgen! Ja, hans föräldrar var också med, men mest han. Och han kan säga massa saker och tala om när saker händer. Som exempelvis att han tappar bilen han håller i handen när han åker snowracer. Viktiga saker! Då ropar han för full hals att den "raaaamaaaa" eller liknande så farmor kan plocka upp den igen.

Annars är det mesta sig likt; trycket i vattensystemet sjunker och det blir hela tiden fullt med luft. Vi börjar misstänka att blåsan i tryckgrejen är trasig. Men vi vet inte. Vi vet inte hur vi ska kunna veta. Vi vet ingenting, vi bara fattar att det är nåt fel som är trasigt. Som häromdagen. Då fick vi inget vatten i duschen. Men maken var i Stockholm just då och jag sket i det och sen kom det vatten.

Det är lite så vi lever. Som vanligt alltså, jag sa ju det.

Å imorron börjar våra "hundra dagar utan socker". Just nu undrar jag varför i hela friden vi bestämt nåt sånt och medan jag funderar vräker jag i mig det godis som finns så att det ska vara slut imorgon.

Förmodligen var det nån bra tanke med det hela. Lär återkomma i saken. Dessvärre.